Måste bara presentera boken. Sött och nött heter den och är skriven av Karin Erlandsson. Jonas har tagit bilderna. Den är riktigt fin och fräsch. Bara jag får tag i den ska jag låta mig inspireras och ta till baksleven.

Bilden av pärmen är uppförstorad så därför lite suddig. Vill ni läsa mer om boken kan ni gå in här och här. 

Graduskrivning.

It aint pretty.

Jenny H nämnde ordet ”motorbromsa” idag, och genast drog jag på mungiporna och mindes tillbaka till tiden i Åland United.

Det var flera matcher som jag, i försvarssituationer, beordrade försvararna att möta anfallaren och få denne att tappa farten med bollen. Jag ropade gång på gång: ”MOT OCH BROMSA! MOT OCH BROMSA!”. I omklädningsrummet efter en match kom en av försvararna fram till mig och frågade lite försiktigt: ”alltså… vad menar du riktigt när du härjar om att vi ska motorbromsa hela tiden?”

När jag mötte en bilist imorse som var målad som någon slags döing (blod runt munnen, grått runt ögonen o vit i ansiktet) hajade jag till och tänkte stilla för mig själv att personen säkert hade avslutat ett tufft läkarskift eller något. Sen slog jag på radio extrem och fick höra att det var penkkis på gång.

Ikväll bjuder personalen på spec.enheten upp till fest. Vi funderar eventuellt på att söka oss vidare ut på stan efteråt. För en stund sedan slog det mig att vi isåfall kommer dela dansgolv med hela nejdens abiturienter. Vi kanske inte riktigt hör hemma på stan idag, tänker jag då.

Men den här bruden skulle säkert ha roligt:

Åsa arton jordsnurr. På penkkis 2006.

Jonas tog i från tårna den här hjärtdagen. Det här kortet kom för några dagar sedan:

Blixten tog bort texten på kortet. Men det var fint! Själv är jag dålig på det här med alla hjärtans dag, men visst är det ju roligt med uppskattning.

När jag loggade in på facebook imorse möttes jag av så många hjärtstatusar att jag nästan föll av stolen. Det går alltså inte att komma undan. Det är alla hjärtans dag.

Jag har ätit middag på Amarillo med mor och far, och sedan spenderade jag några timmar hos frisören. När jag kom hem hade Jonas mailat den här bilden åt mig:

Jag ringde upp Jonas: ”Pax för att va Puh!”

Jonas: ”Nej men det går inte. Jag är större och klokare. Och du liknar mer på Nasse”

Det är tydligen så man känner den. Kärleken.

Lela släpade med mig till Seinäjoki på fotboll igår. HJK skulle möta Djurgården i Komia-turneringen. Lela kontaktade mig i december om att de nyligen hade släppt biljetter till matchen, och att vi för att vara på den säkra sidan borde köpa dem då. Jag tyckte det lät superbra och såg fram emot en fullsatt Wallsport areena med toppfotboll på menyn.

Vi kom dit en timme på förhand. Vi såg läktaren, som bestod av trälådor, och insåg att här försöker man då inte slå något nationellt publikrekord iallafall. Efter ett helt liv i fotbollskretsar är man ganska bekant med vakio-fotbollsfolket i Vasadistriktet, och vi förväntade ju oss att se en hel del sådana där. Men fotbollsvasa låg nog hemma och förberedde sig för melodifestivalen igår. Det kändes alltså lite som att bevittna en träningsmatch mellan Lapuan Virkiä och Vävi. Iallafall publikmässigt.

HJK-fansen var på plats iallafall, och de hade nog pratat ihop sig på förfesten om att inte höja feelisen i svennelägret i varje fall. Publiken applåderade inte när Djurgårdenspelarna blev presenterade men hurrade destomer när Daja Sjölund fick rött kort och blev utvisad, och jag och Lela kände bara hur den blågula själen i oss trängde sig upp till ytan.

Kort och gott, en helt ok match. Bra tempo matchen igenom. Domaren verkade dock ha fått ett gult kort till födispresent och ville så hemskt gärna visa upp det. Jag befarar att närapå samtliga spelare i bägge lagen gick hem med varsitt sådant på sitt samvete.

Djurgården vann 1-0. Och jag och Lela var vid det laget så ledbrutna av ”stolarna” att vi helt rått och kallt skippade den därpå följande matchen, VPS-JJK. Vi rattade in via Sjoki city och Rosso, sen hem. Och tilläggas bör att vi hade riktigt roligt. Sådär på Granlund-Fors-vis.

Inatt gick Whitney Houston bort. Hon var ju så bra en gång i tiden. Jag tänker tillbaka på Bodyguard, Prince of Egypt och den här låten.

Nåja, vad har hänt sen förra helgen.

Styrelsebyte-kvällen var lyckad.

På måndagen var jag sjuk, igen. Jag har tampats med stegring på kvällarna nu i över 2 veckor. På måndagen var det tvärstopp. Hela veckan har jag legat inomhus och druckit varmt. Emellanåt har jag skrivit lite gradu, däremellan har jag skannat in bilder från farfars och farmors fotoalbum. Det finns några riktiga pärlor där!

Men BotniaVasan då, nej det blir det inget av. Studenthälsan, den allmänna hälsan och förnuftet sa nej. Jag är inte glad, men vad kan man.

Nu gäller alltså att fokusera på att bli helt frisk, skriva gradu, och kanske fila lite på boken jag sammanställer om min farfars liv.

Idag är det dags för det årliga styrelsebytarevenemanget. Den här gången är jag helt ovetandes om vad som kommer att hända, eftersom jag ju inte hör till styrelsen mer. Men det enda vi vet är att vi ska vara ute. Toppen dag för uteaktiviteter! (?). Jag är nervös.

Jag trodde jag hade täckt in allt som gick att täcka in. Men under den korta promenaden till Ina hann jag ändå förfrysa rumpan, ögonen och hjärnan.

Jag gick och huttrade och undrade: ”går det att slänga på fler plagg utan att äventyra rörligheten?”. Sen mötte jag geniet. Någon hade kommit på att lägga på sig slalombrillorna. DÄR satt den. Imorgon åker de på.

Jag är i en liten knivig situation just nu. Det är -25 grader ute, och jag har inte alltför många skidkilometer till godo. BotniaVasan är nästa söndag, och… sa jag att jag inte har alltför många kilometer till godo? Varför får jag lite deja vu feelis här?

Nåja. Idag for jag till gymmet och tog ett pass på crosstrainern. Jag tänker som så, att det kan vara det som ligger närmast konstformen skidning just nu. Crosstrainer. Crosscountry skiing. Sen körde jag lite ben och bål. Det är egentligen ryggen och armarna jag är mest orolig för inför loppet.

Men sen är det ju faktiskt så, att jag inte på något som helst vis är en tävlingsmänniska. Jag har absolut inget behov av att förbättra min tid från de 2 tidigare åren jag medverkat, och jag är mer än gärna sist i mål sålänge jag når mållinjen.

Yeeeah rrrright. Who am I kidding?